för luften har liksom gått ur mig efter den här veckan. Nya uppdrag på jobbet och all logistik med barn och träning, det kändes att det var fredag idag - helt klart. Trött i kroppen och faktiskt lite grinig, stackars mina två små älsklingar. Fredagar är ju min "lediga dag" men innebär ju inte att man sitter med en kaffe i handen och njuter utan då är man turbomamma/fru. Barnen hemma, storstäda huset, tvätta flera maskiner, vika tvätt, laga lunch, sanera efter lunch, sysselsätta barn, fixa mellis, få barn att sova, försöka läsa en tidning, ut och skotta (mycket bra styrketräning;) och självklart försöka få till middag. Man kör liksom på som en galning tills minstingen har somnat och då blir det inte mycket ork för mys.
Så här två veckor in i min diet kan jag nog känna att jag varit lite grinig. Påstår inte att det går dåligt och att jag hela tiden är sötsugen för av någon anledning känner jag inte behov av godis eller kvällsmackor. Klart jag kan längta efter detta men med tanke på att jag ätit godis flera dagar i veckan förut och alltid ätit kvällsmacka så har det gått över förväntan. Men visst, jag är lite grinig om jag inte får mat enligt mina nya rutiner.
Det är ju en stor förändring i mitt liv och (inte helt otippat) är det INSTÄLLNINGEN det handlar om. Jag kom på det själv när jag och Jossan pratade efter gårdagens BT pass. Båda går vi ju på HAF-dieten och vi både kan stötta varandra men kan finnas risk för det motsatta ibland för mig iaf. Vi hamnar lätt på att prata om det vi tycker är så gott och vad vi saknar att äta. Berättade igår om när maken köpte hem en rostfralla förra helgen för han tyckte det skulle vara gott. Kunde inte låta bli att rosta mig två mackor själv, bara tryckte i mig dom när jag kom hem igår efter passet. Till och med maken reagerade för jag har ju inte gjort sånt på så länge. MEN, jag kände ingen ångest att jag åt mackorna - tryckte i mig dom direkt efter träningen så de förbrändes nog ändå, men självklart var det inte bra. Men tillbaka till inställningen, vad vill jag säga, jo förut har jag alltid varit lite negativt inställd till mig själv när jag ger mig in i något nytt oprövat.
"Ja, ja, jag klarar nog inte det ändå" - det har varit lätt att säga så för då mår man inte dåligt om man misslyckas. Eller som vid en diet - "Äter några extra mackor för jag kommer ändå inte nå målet"
Som sagt igår efter träningen kom jag på mig själv att jag inte har tänkt så sedan jag startade min utmaning, har omedvetet ändrat inställning och det känns helt fantastiskt. Kan det bero på att jag bloggar och då inte kommer undan? Kan vara stödet från min familj, från Jossan och framförallt från Helene (som verkar tro på mig). Säkert en kombination men en sak kan jag avslöja, om jag misslyckas nå mina mål och bloggen läggs ner - den dan kommer jag skylla på tekniskt fel på bloggen hehe ;)
Sov gott vänner! Nu ska jag vila och sedan blir det EasyLine i morgon kl 9!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar